Artiklar av Ginger Sundin Hallgren



Retrieverkoppel – bekvämt och bedrägligt

Av Ginger Sundin Hallgren

För några år sedan blev min dåvarande hund, en Jack Russell, plötsligt mycket dålig i magen. Hon hade drabbats av elakartade baciller och fick en ihållande diarré som inte stannade av så jag blev tvungen att åka till djursjukhuset med henne.

Där blev hon kvar i tre dagar med dropp och så kallad skonkost, fisk och ris i små portioner. Hon blev stadigt bättre, men trivdes inte på kliniken. Hon var väldigt ledsen och undrade vad som hände. Efter samtalet från veterinären kom så stunden som jag hoppats på. Hon skulle få komma hem igen! Vid den tiden fick jag åka kommunalt för att komma dit och vägen var lång. Jag var spänd och upprymd över att jag skulle få se min lilla Ginnie igen.

Vilka glädjetjut hon gav ifrån sig när jag väl kom. Men i brådskan att få hämta henne och hinna med bussen, hade jag glömt både halsband och koppel hemma. Vad skulle jag göra nu då?

Misstaget

En sköterska gav mig ett så kallat retrieverkoppel att låna hem. Vi satte på det och gick för att passa bussen. Ginnie var överlycklig över att komma ut därifrån och hon drog ivrigt framåt. Hon hade ju inte rört sig ordentligt på över tre dagar nu. Energin sprudlade ur henne och jag hängde på. Äntligen, nu var allt det tråkiga slut.

Mardrömsupplevelsen

Vi hade knappt hunnit runt hörnet på djursjukhusets rastgård när jag skräckslagen fick bevittna hur hon plötsligt segnade ner framför ögonen på mig. Hon fick ingen luft och blev liggandes på marken. Efter bråkdelen av en sekund började hennes kropp att få epilepsiliknande kramper. Jag skyndade mig fram och plockade upp den lilla stela kroppen. Jag trodde att hon hade fått ett epilepsianfall eller höll på att dö och att det här var den sista bilden av henne jag skulle ha i huvudet för alltid.

Rent instinktivt slet jag av kopplet och hon började hosta och kraxa. Jag förstod ingenting och blev naturligtvis chockad. Akutintaget blev nästa åtgärd. Jag skrek rakt ut att min hund bara utan vidare segnade ner. Tiden stod nästan stilla
och jag såg ingen komma och hjälpa mig.

Reprisen rullar

Till slut kom den veterinären som alldeles nyss hade skrivit ut min hund. Vi ställde upp Ginnie på ett bord för att undersöka henne. Hon hittade inga omedelbara förklaringar till den hemska händelsen, men det beslutades att hon skulle stanna kvar för observation. När jag tittade på Ginnie innan jag gick såg hon nästan normal ut på ögonen igen, förutom att jag kunde skönja besvikelse och ledsnad i dem.

Detektivtankarna

När jag återigen satt ensam på bussen hemåt, försökte jag komma på en rimlig förklaring till det hela. Hm, det där konstiga retrieverkopplet ströp ju faktiskt åt hennes luftstrupe när hon drog iväg. Jag hade aldrig använt ett sådant förr. Nu blev jag oerhört skeptisk.

När jag ringde på kvällen för att få veta hur hon mådde, berättade jag för sköterskan om mina funderingar och hon höll med mig. Syretillförseln hade strypts rejält och Ginnie hade fått kramper till följd av det.

Kopplets utformning

”Retrieverkoppel” är en enda lång lina med en springring i ena änden där linan löper igenom och ett handtag i den andra. Ett ”halsband och koppel i ett” för att det är så bekvämt att ta på och av. Det är rundsytt av läder, bomull eller nylonmaterial och har en ”stoppmanick”, en liten läderbit, en bit upp på linan från huvudet sett. Den gör att linan inte glider upp för långt så att hunden kan ta sig ur det. Den är reglerbar om så behövs.

Det bedrägliga

Dessvärre finns det inget stopp åt andra hållet, så att det inte ska kunna dras åt alltför hårt och det är där skon klämmer. Om en hund drar hela tiden betyder ju det att linan aldrig slackar efter, om man inte själv är där och lättar på den. Ett
evigt duttande hit och dit. Är linan dessutom använd under lång tid och ganska sliten så ”fastnar” den lättare i sina egna spår som blivit under åren som gått och blir osmidig. Senast härom veckan såg jag en liten hund som kraxade i ett
sådant koppel och där ägaren fick gå fram och lätta på det med jämna mellanrum, istället för att byta ut det mot ett snällare halsband.

Det är inte bara syretillförseln som blockeras och som kan skada hunden. Den tunna linan tränger ju in mellan broskskivorna i luftstrupen och kan orsaka en allvarlig skada med kollaps av strupen som följd (trakealruptur). En väl utprovad sele är det optimala för hundens välfärd tycker i alla fall den här skribenten.

Nej,
enligt mig är ”Retrieverkopplet” inte ett dugg bättre än alla andra helstrypande halsband och bör skrotas för gott. Det gör illa hundar. Bekvämlighet får aldrig styra våra val och gå före hundens hälsa.

Se
även www.sagnej.n.nu och håll utkik efter
eventet den 1:a oktober.

Boktips!

”Ryggproblem
hos hund” av Anders Hallgren

Kan beställas signerad från Gingers BokBox

 

 

Bevisa skador från strypning?

av Ginger Sundin Hallgren

 

Olika studier samt erfarenheter från fysioterapeuter har lett till att allt mer information kommit fram om stryphalsbandens effekter, speciellt hårda ryck, och sambandet med nack- och ryggskador. Det kan även bli skador på luftstrupens känsliga delar och muskler som ”tar upp” ryckeffekten, som Anders Hallgren påpekat i många år. Det verkar viktigt och intressant och det måste vi hundägare ta till oss för hundarnas välbefinnande och fysiska hälsa.

 - ”Ja, men det går ju inte att bevisa”, säger många utan att tänka efter vad man egentligen menar.

Jo, det går och det har man, men det ska väl egentligen inte behövas!

 Skeptikern förnekar

Till alla skeptiker som tvivlar på de nya rönen skulle jag vilja säga att vi inte får förneka det som kommer fram mer och mer när det gäller något så viktigt som det här. Eftersom hundar är skapta av samma material som vi människor, är ju inte steget långt till att de även kan få samma typ av skador som vi råkar ut för.

 I dagens läge är det ett tillräckligt och giltigt skäl för att avstå från att använda sig av stryp och ryck när det nu finns både långtgående misstankar och belägg för att detta förfarande kan skada. Ett endaste litet tvivel förvandlas ju tämligen snabbt i tankarna till en större misstanke, åtminstone inom mig och det räcker alldeles utmärkt för mig att avstå från att riskera min hunds fysiska hälsa. Tyvärr fick jag lära mig att man skulle använda stryphalsband på hunden på den kursen jag gick för länge sen, men det kändes aldrig bra. Jag slutade använda sådana för över 20 år sen.

Omvänd bevisföring

Egentligen ska ju bevisföringen vara omvänd när det gäller skaderisker. För fram ordentliga bevis på att stryphalsband inte medför risk för skador på nacke, hals och muskler runt om!  

 Ingen vill väl orsaka sin hund skador – ska den inte få den allra bästa vården i vår ägo? Räcker inte en misstanke för att avstå? Pröva själv och sätt ett strypande halsband runt din hals. Du behöver inte förkorta kedjan eller nylonlänken särskilt mycket förrän du känner ett starkt obehag.

 Riktigt hur obehagligt och smärtsamt det kan vara för hundarna får vi aldrig veta, men vi vet att det ökar risken för skador.

 Smaka på orden: stryphalsband, helstryp, halvstryp, strypkedja, stryplänk… För mig är det hemska ord och de gör vad de heter. Ju tunnare länk, desto farligare är den och skaderisken ökar. Dessa halsband kan och har orsakat till exempel syrebrist till hjärnan med allvarliga konsekvenser i form av medvetslöshet, blodstockning, salivering, hosta, huvudvärk, nervsmärtor i ansiktet och hjärnskador efter längre tids användande av strypande band. Jag misstänker också att bristen på normal syretillförsel även kan skapa stress, eftersom hunden inte kan andas ordentligt. Listan på skadeeffekter kan göras mycket längre.

 Vid kraftiga ryck med stryphalsband kan även luftstrupen skadas i en så kallad trakealruptur, där broskskivorna förflyttar sig och luftstrupen kollapsar. Kotor i nacken kan bli förskjutna. Också whiplashliknande skador kan uppstå.

 Användandet av stryphalsband i alla dess former har glädjande nog minskat och allt fler köper hellre en väl utprovad sele som inte skaver eller ett riktigt brett halsband. Det är ett positivt steg, med tanke på alla skador stryphalsbanden kan orsaka. Jag citerar produktinformation från Hurtta angående en sele:

”Collars are not suited for all dogs due to back and neck problems”.

 ---------------------

Tack Tv - för eländet!

av Ginger Sundin Hallgren

 

Jag gick in på SEA Hund & Katt i Kungens Kurva den 20 december för att köpa foder och någon leksak till hunden i julklapp. Där blir man alltid väl bemött och sortimentet är brett. Just idag skulle jag även köpa nytt rullkoppel och hittade snart ställningen med utbudet. Jag såg fram emot en liten trevlig shoppingrunda i hundens tecken.

 Funderingarna avlöste varandra, skulle jag ha blått eller rött? Jag hade inte stått där så länge, förrän jag hörde en hund hosta och kraxa upprepade gånger. Det märkliga var att det inte avtog. Jag kunde inte avhålla mig från att titta vad det var som gjorde att hunden lät så förskräckligt illa. Det lät som om den hade satt i halsen eller något liknande. Kanske behövde ägaren hjälp?

Strypt lufttillförsel

Döm om min förvåning när jag tittade förbi ställningen med selar. På golvet stod en hund i storlek runt 45 centimeter. Det var en ljusbrun hane med vit bläs, troligen en blandras. Han hostade vilt och han hade problem med att kunna andas ordentligt. Runt halsen hade han en så kallad ”dressyrlänk”, en helstrypande tunn länk utan själva länkarna som i till exempel en riktig kedja av metall. Det såg ut som om den var tillverkad i nylon, men de finns även i läder.  

Man kan luras att tro att de skulle vara snällare mot hunden, men den är lika elak och gör lika stor skada som en traditionell kedja med helstrypande effekt. Det som är annorlunda med dressyrlänken är att den inte hörs när den dras ihop vid ett ryck i kopplet.

Doftparadis

Butiken lockade med många härliga dofter för en nyfiken hund. Levergodis, grisöron, tuggben, massor med hundlukter, kanske en löptik som gått förbi eller någon han känt igen på doften och som nyss varit där inne och handlat. Nosen vandrade av och an i luften och försökte klura ut vilka dofter som strömmade in samtidigt som han drog i kopplet för att komma närmare de goda lukterna.

Matte ryckte irriterat tillbaka honom upprepade gånger utan att för en sekund fundera på vad hon egentligen åstadkom, nämligen en relation som förstörs av straff, skrämsel och hot. Dessutom risken att skada sin hund i nacke och hals. Många högljudda, ilskna och irriterade kommandon haglade över hunden: ”Sitt!, sitt!, neeej!”.

Misshandel och maktmissbruk

Efter en liten stund hörde jag hunden ge ifrån sig ett smärtpip. Då fick jag hjärtklappning och musklerna började skaka på mig. Jag kände myrkrypningar innanför skinnet. Det var så obehagligt att se denna lilla hund bli behandlad på det viset. Det fanns ingen som helst förståelse från mattes sida över att hunden var nyfiken inne i affären. Hon dängde honom och ryckte hårt i hans hals. Han började mer och mer likna en jojo istället för en hund. 

Jag kunde inte sluta titta och tänkte att om hon gör något mer mot denna hund så vet jag inte vad jag gör. Då såg jag till min förtvivlan att hon böjde sig ner över hunden, tog tag i pälsen under hakan, höll hårt för att straffa och hota genom att stirra honom i ögonen och säga några skrämmande ord. Jag såg på hela hundens kroppsspråk att den var rädd för sin matte. Det gjorde mig oerhört ledsen och nedstämd.

Empatilös

Plötsligt insåg jag att matte var av sådan kaliber att hon inte skulle ha lyssnat på mig, att hon var fullt övertygad om att hot och straff och en auktoritär hållning och inställning till hunduppfostran skulle göra susen. Jag hörde henne säga att det här var den absolut jobbigaste hund hon någonsin hade haft. Jag tror att hon tyckte illa om sin hund.

Jag såg bara en lekfull, oerhört nyfiken, kontaktsökande och arbetssugen individ i honom, som tyvärr blev missförstådd och misshandlad…

Noll koll

Högt och tydligt berättade hon för försäljaren att hon minsann tränade med en polis som kände ”Hundcoachen”. Kalla kårar letade sig upp för min rygg. Hon nämnde även att hunden hade skor på sina framtassar för att han bet så mycket på dem så att han blödde. Jag tänkte spontant att det hjälper ju inte att sätta på sådana bara för att han inte ska kunna komma åt sina tassar. Klådan kvarstår ju. Det verkade på henne som om hon inte förstod eller brydde sig om orsaken och heller inte gjorde något åt det. Hela hennes attityd mot hunden kändes kall och avståndstagande. Straff och straff…

 ”Hundens fel”…

Medan jag stod fastfrusen i golvet talade hon också om att hon hade ramlat en dag i snön. Hunden hade troligen dragit omkull henne i sin glädje över snön och var nog full med energi. Hon beklagade sig högt över att en person hade sagt åt henne att inte slå sin hund.

 Som jag förstod det hade hennes vrede över att hamna i en snödriva gått ut över hunden och någon hade reagerat på hennes agerande mot sin hund. Det verkade som om hon sökte stöd för sin teori om att personen som sagt ifrån bara var sur och okunnig och att det naturligtvis var hundens fel och att det därmed var okej att brusa upp och straffa den.   

Glad och förtrolig övning

Hade det varit min hund som inte ville stå still och prova en sele, hade jag förvandlat situationen till något positivt som hunden skulle komma ihåg till ett senare tillfälle och att den även skulle tycka om att bli hanterad både av mig och av andra snälla händer.

 Frustrationen ökade

Jag förstod att den speciella hunden aldrig skulle komma att tillhöra skaran av lyckliga, lydiga hundar med den ägaren. Bara om den fick byta matte. Ändamålen helgar tydligen alla medlen. I lydnadens namn var misshandel tydligen ”passande”. 

 Tyvärr rann tiden ut för mig och jag var tvungen att skynda vidare till ett avtalat viktigt möte angående en annan hund och jag insåg att den här hunden skulle jag inte kunna göra något åt för att hjälpa – just nu. Skulle du ha civilkurage att säga till en hundägare som behandlade sin hund illa?

 Tack tv för alla exempel på hur man kräver, förbjuder, straffar och skräms…

Anders Hallgren kunde i sin undersökning ”Ryggproblem hos hund” visa att drygt 25 % av de 400 hundar som ingick i den hade problem i nacken!

Veterinär Are Thoresen följde upp 350 hundar på sin klinik: 78 % hade skador från halsbanden.

 

 ---------------------------------------

Cesar Millan på gott och ont

 

De allra flesta har sina bestämda uppfattningar om Cesar Millan och de är nästan alltid mycket för eller mycket emot. Men varför är så många emot denne charmige man? Jo, nu ska jag berätta varför – och det har inte att göra med någon missunnsamhet eller avundsjuka, det vill jag understryka. Det är helt baserat på vad han gör och säger, satt i relation till den ideologi och etik som råder i vårt land (och andra) idag.

 

Millan gör en del bra saker, som att påpeka vikten av att motionera hundarna, men han arbetar tyvärr också med skrämsel, straff och hot, som du kommer att se i min text. En hund med beteendeproblem ska inte straffas, utan utredas om orsakerna. Millan har inte någon formell utbildning och är därför ingen hundpsykolog som många tror. Han kallar sig självlärd.

 

• Det förekommer många klipp i filmerna, och det man undrar är vad som händer utanför kameran. Tittar man kritiskt på hur hundarna reagerar, så ser man att något har hänt med dem. En filmare sa upp sig efter att han inte stod ut längre med att se vad som försiggick bakom kameran. Man måste ha en inblick i hundars språk för att förstå hur hans metoder påverkar hundarna.

 

• Millan använder sig emellanåt av elektricitet på hundar som ägarna av någon anledning anser sig ha problem med. Ett halsband som sätts runt halsen på hunden och när den gör ett ”fel” får den en obehaglig stöt. Kommentar: Att utsätta en hund för el-stötar är inte förenligt med etisk modern träning. Vad har vi för rätt att göra så, kan man fråga sig. Vi måste lära oss deras språk för att kunna kommunicera med dem på rätt sätt. Dessutom kan en hund inte göra ”fel”, inte utifrån den varelse den är. Hundar varken tänker, reagerar eller agerar som vi. Den handlar bara på det sätt den kan. Ofta är det vi människor som själva skapar problemen hos hunden, för att vi inte tillgodoser dess behov.

 

                      • Millan använder sig även av så kallade stackel-halsband vilka ger smärtor om hunden t.ex. är ivrig och drar i kopplet eller om man rycker. Kommentar: Om en hund legat hemma ensam i åtta till tio timmar eller mer på en dag, vilket tyvärr är vardagen för alldeles för många hundar, så har den ju samlat på sig en ansenlig mängd energi som den måste få utlopp för. Att då straffa den för att den drar, blir enligt min syn bara elakt. En hund måste få vara med och uppleva saker, få använda nosen, höra ljud och få social kontakt med både hundar och människor. Återigen har människan ställt till det för hunden som inte kan protestera.

 

Både el-halsband och stackel-halsband är förbjudna i Sverige och många alternativa träningssätt finns att tillgå idag, vilka gör de här helt onödiga. Ju fler ”hjälpmedel” du behöver ta till, desto sämre är du som lärare och tränare, enligt min och min man Anders uppfattning. I USA är halsbanden inte förbjudna, men hundar är ju desamma var de än bor. Vi har en bra lagstiftning som tagit ställning mot de här redskapen och det finns en anledning till det. Man får inte utsätta ett djur för lidande eller onödig smärta och där faller ju Millan direkt i mina ögon. 

 

                      • Att tvinga hunden att springa på ett s.k. ”treadmill”, ett löparband, är ett annat ”arbetssätt” han använder sig av. Kommentar: Millan gör detta för att få hundar undergivna och lättare att arbeta med. Han kör slut på dem rent fysiskt, vilket gör dem medgörliga. Sedan filmar man den s.k. ”träningen och rehabiliteringen av hunden”. Det görs också på hundar som inte alltid har kondition för det. I USA tillbringar de flesta hundar sina dagar ensamma på ”the backyard” och dagarna kan bli väldigt långa. Hunden får ingen eller alldeles för lite motion.

 

                      • ”Flooding” är ytterligare något som Millan ägnar sig åt. Man har prövat det på människor och konstaterat att det inte fungerar. Det betyder att man formligen översköljer hunden med det den är rädd för. Den blir ofrånkomligt mycket rädd och passiviserad, en del blir så chockade att de ser ”lugna” ut, men de är bara hjälplösa. Kommentar: Gör man så här med djur?! Tvång kommer man inte långt med, det är okunnigt och elakt. För hur mår hunden under resans gång? Där har man god hjälp av att arbeta med klicker istället och gradvis vänja hunden vid det som upplevs som obehagligt.

 

                      • Millan gör även det stora felet att emellanåt tillskriva hundar mänskliga känslor och beteenden, såsom att hundar ”skäms” eller är ”svartsjuka” osv. Ändå säger han själv att man inte ska förmänskliga hundar. Kommentar: Att agera mot en hund, som om den tänker som vi människor, gör att hunden får fel ”behandling”, vilket kan leda till en straffkarusell som aldrig stannar.

 

                       • Att inte göra ordentliga orsaksanalyser på s.k. ”problemhundar” innan man börjar ”rehabilitera” dem är inte seriöst, eftersom de kan ha smärta, vara sjuka, ha hormonella fel eller något annat som kan utlösa t.ex. aggression mot andra hundar etc. Millan tränar symtomen istället för att ta reda på vad som ligger bakom beteendet. Kommentar: 60% av en normalpopulation hundar har problem med ryggen. Det finns starka samband mellan ryggproblem och problembeteenden hos hundar. 50-75 % av problemhundar är sjuka enligt statistik. Med andra ord är det viktigt att alltid kontrollera problemhundars hälsostatus.

 

                      • Millans s.k. ”träningshalsband”, ”Illusion”, som sätts högt upp bakom öronen kan ge skador av varierande grad vid hårda ryck. Innanför detta känsliga parti av nacken finns nerver, som kan påverkas av svullnader i musklerna, bl. a. trigeminusnerven som kan orsaka nervsmärtor i ansiktet. Att många människor använder sig av det ”träningssättet”, är inget som rättfärdigar halsbandet.

 

Såväl ”träningshalsbandet” som vanliga stryphalsband kan, enligt fysioterapeuter, orsaka kotförskjutning, whiplashskada och skador på luftstrupen. Skillnaden mellan ”vanliga” stryphalsband och ”Illusion” är att det senare inte har en chans att åka ner från dess placering där det gör som mest ”nytta”, (läs skada).

 

                      • För inte så länge sen ”rehabiliterade” Millan en liten, krullig vit hund som kommit som omplacering till ett par. Den sa ifrån ibland, förmodligen på grund av smärta, rädsla eller osäkerhet. Då hängde Millan upp hunden i ett stryphalsband tills den blev medvetslös. Millan sa: Titta, nu ger han sig. Kommentar: Men vi som förstod bättre kunde se att den till slut bara låg och kippade efter andan. Jag tycker inte den här behandlingen av hunden liknar en djurväns.

 

                      • Tidigare sändes ett avsnitt där Millan skulle försöka att få en hund som var rädd för att bli rengjord i öronen, att ”ta reson”. Han stod i ett badkar, hunden protesterade för den var rädd för att det skulle göra ont. Millan tryckte ner hunden och började dra loss hår i öronen. De ljud som kom ur tv:n var smärtsamma att höra. Kommentar: Hunden kan mycket väl ha haft en öroninflammation eller så kan ägarna oavsiktligt ha råkat skada eller skrämt hunden vid tidigare rengöring med t.ex. öronpinnar som inte ska stickas ner djupt i öronen. Därav rädslan och Millan skulle naturligtvis ha respekterat hundens rädsla och låtit en veterinär kollat upp det först. Slarvigt och empatilöst.

 

                      • I ett tidigare avsnitt ”behandlades” en omplaceringshund mycket bryskt, genom att Millan la ner den på rygg och tjyvhöll den där. Man såg att den fick panik. Hundens ”brott”: Att den hade sagt ifrån vid beröring. Kommentar: Ett mycket bra sätt för att spoliera den eventuella tilliten som kanske byggts upp mellan hund och ägare. Som bortblåst på en sekund. Det är lätt hänt att den som känner sig trängd börjar försvara sig, precis som hunden nu fick göra. Ett klart övergrepp och mycket okunnigt. En omplaceringshund ska överhuvudtaget inte uppfostras på en gång, den ska i lugn och ro få bekanta sig med nya dofter, synintryck, människorna och miljön.

 

                      • För ganska länge sedan fick en liten terrier en lektion i att bli nertryckt på rygg och fasthållen under lång tid, för att den vaktade sin matte. Kommentar: Förödande för relationen matte - hund. 

 

                      • Millan har blivit stämd på 25 000 dollar av en amerikansk tv-producent vars labrador fick omfattande skador i munnen, nosen och på matstrupen efter att ha vistats hos Millan och tvingats springa på löparband. Den hade även många blåmärken på innanlåren. Kommentar: I mina öron låter det som om hunden hade någon form av sjukdom eller något annat i kroppen som inte fungerade tillfredsställande, redan innan den tvingades springa, och som sedan drastiskt förvärrades av den hårda motionen. Enligt min mening ska alla hundar veterinärbesiktas innan de ska utsättas för något som de aldrig gjort förut. Hade man gjort det här, så kanske hunden sluppit att vara med om det hemska som hände den.

 

                      • En engelsk djurorganisation kallar Millans träning för ”inhuman”. Kommentar: Det är många, både lekmän och experter som anser att metoderna i flera fall är både inhumana och oetiska. Metoderna baseras ju oftast på straff i olika former.

 

Fallen som beskrivits är bara en droppe i havet, men alla har det gemensamt att ”behandlingarna” kan ge skador, både kroppsliga och mentala.

 

Svenska Brukshundklubben kom med ett pressmeddelande av den 29/1-08 där de tar avstånd från Millans metoder i hundträning.

 

Den amerikanske professorn Ray Coppinger (författare till boken ”Dogs”), tillika biolog, har uttalat sig om Millan. Citat: ”Mannen som talar med hundar har gjort att hundträningen har backat 20 år i tiden”.  

 

Ja, allt som sänds på tv är ju sant, tror många. Verkligheten är en helt annan. Man måste vara  kritisk. Millan ser onekligen trevlig ut, han ler och har karisma. Jag frestas att undra om detta bidragit till att han blivit så populär? Men det har ju ingen betydelse i hundträning. Det som betyder något är på vilket sätt en människa behandlar djur.

 

Källor

Ulf Eriksson, Svensk Terapeututbildning AB

Anita Lundin, Gnesta, kranio-sakral massageterapeut

Are Thoresen, norsk veterinär

Anders Hallgren, hundpsykolog

Intervju med professor i biologi, Raymond Coppinger av Daniel Atterbom, publicerad på Hundens Österlens hemsida 2008

Svenska Brukshundklubben, pressmeddelande 29/1 2008

’Dog Whisperer’ Cesar Millan sued by TV producer. USA TODAY.com (http://www.usatoday.com/life/people/2006-05-05-dog-whisperer_x.htm)

DOG News. Co.uk, 15/3 2007

Mark Derr, ”Pack of lies”, The New York Times, 31/8 2006

Jean Donaldson, Director of The SF/SPCA Academy for Dog Trainers,”Talk Softly and Carry a Carrot or a Big Stick?”, ”Urban Dawgs” , januari 2009

 

Läsvärd litteratur: Anders Hallgren: ”Alfasyndromet”, ”Problemhund och hundproblem”, ”Hunden i våra hjärtan” och ”Lexikon i hundspråk”

Barry Eaton: ”Dominans och ledarskap, fakta eller fantasi?”

Kerstin Malm: ”Hunden Människan Relationen”

Freddy Worm Christiansen: ”Hundars och vargars beteende”

 

Ginger Sundin Hallgren

 

 

 
Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.