Problemet med straff

Denna artikel publiceras med tillstånd av canis.se , www.canis.se


av Morten Egtvedt

Jag läste nyligen en artikel, skriven av en polishundförare. Artikeln var i grova drag ett försvar för ledarskapstankegångar och för fysisk korrigering av hund. Dessutom innehöll den en del angrepp mot privata hundskolor som sysslar med positiv hundträning på ett föga effektivt sätt (en kritik som jag delvis är enig i ibland, jämför artikeln ”9 orsaker till varför positiv hundträning inte fungerar” i Canis nr 3/2006). 

Ett av argumenten i artikeln var att hunden trots allt bara blev korrigerad några få gånger i veckan, och levde merparten av veckan lycklig och lydig utan straff. Många traditionella tränare tror därför att de tränar 99 % positivt, eftersom de, förvisso, i 99 % av träningstiden varken drar hunden i örat, rycker den i halsbandet eller gör andra obehagliga saker.

Saken är emellertid den att det aldrig har varit själva nypet i örat som är problemet med användandet av straff. Ett nyp i örat gör säkerligen ont, men det går trots allt fort över. Problemet med straff är att gå omkring och vara rädd för det.

Ett nyp i örat är över på en sekund eller tre. Oron för nästa nyp håller däremot i sig under hela träningen! Och det är detta som gör att livskvaliteten reduceras för hundar som tränas med obehag – även om de bara nyps en eller två gånger i veckan…

Vi kör en jämförelse som poliser bör förstå. Då gänget bakom NOKAS-rånet i Stavanger greps, uttryckte flera av dem stor lättnad, även om de nu riskerade åtskilliga år bakom murarna. Stressen av att vara på flykt var alltså åtskilligt värre än själva straffet.

Det kan vara bra att ha detta i bakhuvudet när man diskuterar användande av straff i hundträningen. Det är den tid hunden jobbar för att undvika obehaget som är etiskt diskutabel – inte bara själva obehaget.

 

 
Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.